Barnens rättigheter

I mitt arbete pratar vi ofta om barnens delaktighet och om barnkonventionens betydelse för det jobb vi gör. Jag är ofta stolt över min arbetsplats, då vi försöker synliggöra de barn vi möter och vi finns där för att lyssna på dem.

Det är samtidigt med sorg i hjärtat jag nyligen åkte hem från mitt arbete. Min arbetsplats har inte kunnat vara till hjälp, i ett utsatt läge, när det är kris... Jag har den senaste tiden upplevt stora brister i rättsväsendet, både i Sverige och i andra länder. Barns röst har inte blivit hörda och det sociala skyddsnätet har saknats.

En återkommande tanke är varför inte barn får ett ombud i rättsliga sammanhang som handlar om dem (förutom när det är fråga om LVU)? Hur kan barnens röst förstärkas och bli hörda? Det är hög tid att börja agera och finna strategier för hur FN:s barnkonvention ska genomsyra alla verksamheter som  kommer i kontakt med barn!

Nytt år, nya tider?

Hej bloggen, längesedan sist... !

Det är nytt år och jag hoppas på nya tider! Jag hoppas att det sociala arbetet får högre status och att media kan ge en bild från andra sidan skrivbordet; en bild av oss socialarbetare utifrån vår vardag. Jag förstår samtidigt hur svårt det kan vara att skildra den verklighet vi jobbar i, utan att känslig information om de människor vi träffar blir offentlig. Det arbete vi gör är så oerhört omväxlande och många gånger ställs vi inför nya och oväntade händelser. Vi möter människor på väg genom livet och vi får följa deras väg på förändringens stig...

Semestertankar

Detta inlägg skrev jag efter en långweekend tidigare i somras, men ämnet är fortfarande lika aktuellt...

"Tänk vad en långhelg kan göra... Tänk vilket lugn som infinner sig i själen, när stressen frikopplas från mig för en stund. Tankar och känsor frigörs och spänningarna släpper."

Nu när semestern är slut, är detta något jag ska påminna mig själv om. Semestern har gjort mig gott, jag känner mig hel igen.  Min förhoppning inför hösten är att jag nu har ett övertag över stressen som jag ska försöka hålla kvar.

Höstens kom ihåg: Mitt långsiktiga mål är fortfarande ett annat arbete.

Kanske

Kanske jobbar jag hos dig, eller så påminner jag dig om någon. Kanske är det mig du möter när du söker hjälp. Kanske bemöter jag dig och lyssnar på dig... Jag hoppas det. Kanske ser du hur stressad och sliten jag är. Kanske orkar jag inte möta dig där du är. Jag hoppas att det aldrig är så, men jag är rädd för att det kanske kan bli så.

Kanske...

Längesedan sist...

I stressens spår görs osynliga avtryck av frånvaro. Tiden springer ifrån mig och sakta avtar mina krafter. Jag famlar i mörkret efter nödbromsen, jag vill stanna stressens framsteg, stanna upp och andas.

Idag är en dag som gett mig luft, men även oro. Stressen satte sig i magen och tvingade mig att vara stilla och vila.

(antecknat 110602)

Stressymtomen ökar

Publicerar först nu ett gammalt inlägg, skriver 110317, men ack så aktuellt!

Min motivation och arbetslust har successivt avtagit. I takt med mindre och mindre arbetsglädje, har mina stressymtom ökat. Tyvärr är jag inte ensam om det, fler och fler har påtagliga symtom som inte kan kopplas till något annat än stress. Det är med sorg i hjärtat som jag konstaterar att mitt ansvarsfulla och viktiga jobb nu känns som ett evigt ekorrhjul där jag inte ser något slut.

Det blir ytterligare en belastning när chefen säger att antalet utredningar den senaste månaden har sjunkit... SJUNKIT?! Min känsla är att arbetstiden inte alls räcker till, att vi alla sliter och kämpar för att hinna med. Även om min chef vill att vi ska förstå att trycket kommer att minska, så går inte chefens bild ihop med min. Jag vet allt som jag och de andra har kvar att göra innan vi kanske får uppleva känslan av mindre tryck. Om vi snart får in fler anmälningar, ja då kommer vi inte att uppleva känslan av mindre arbetsbelastning.

Pessimist eller inte? Detta är min verklighet...

Ute ur dimman

Mitt jobb påverkar mig ibland mer än vad jag tror. Det finns perioder då det är särskilt svårt och krävande arbete i vissa ärenden. När jag är mitt upp i det, så jobbar jag bara på så gott jag kan. När situationen förändrar sig, så får jag tid att reflektera över vad som egentligen har hänt och det är då jag inser hur enormt påfrestande vissa saker kan vara...

Jag har nyss kommit ut ur dimman och det är med ro i själen som jag blickar tillbaka! Nu vet jag att allt jag hoppades på, nu äntligen har blivit så. Det är dagar som denna jag älskar mitt jobb och samtidigt inser hur svårt det är att famla runt i dimman innan man hittar vägen ut...

Nytt år, ny energi?

Efter julefriden har jag nu återhämtat mig. Det är nytt år och jag har tagit nya tag! Jag ska nå mitt mål och byta arbete, för att göra något som förhoppningsvis är mindre stressande.

Det är konstigt det här med stress. När jag tidigare var oerhört stressad, hade jag successivt allt mindre kraft och energi, vilket påverkade min förmåga att ta tag i min situation. Nu när jag har varvat ned kom först besvikelsen över att inte få DET arbetet, men när kraften kom tillbaka blev jag allt mer beslutsam över att fortsätta mitt sökande. Nu försöker jag intala mig själv att inte bli allt för stressad, för då  riskerar jag att förlora min nyvunna kraft i att söka nytt arbete...

Julefrid, eller?

Lugnet sänker sig sakta och julhelgen är förbi. Lugnet från min mobiltelefon sänkte sig också allt mer under december. Telefonsamtalet om DET arbetet infann sig aldrig. Kvar finns jag och jag känner mig som ett litet barn som har blivit snuvad på konfekten - lite lurad och besviken... "Tomtejobbet" gick till någon annan.

I väntans tider

Advent är väntan, barn väntar på tomten, blivande föräldrar väntar på det kommande barnet.

Jag väntar på  ett nytt jobb! Ansökan är skickad, ansökningstiden är slut. Nu blir  jag nästan som ett barn på julafton! Jag väntar och väntar, rastlös och otålig... Tänk om jag blir kallad till intervju, tänk om de vill ha mig, tänk om jag får chans att prova något annat, tänk...................................

Semestern är slut

Nu är semestern slut för denna gången. Vanligtvis brukar arbetslusten infinna sig rätt snabbt, men i år lyser den med sin frånvaro. Varför(?) undrar ni kanske... Jag har haft en riktigt skön semester så jag borde vara tillbaka, full av energi... men ack nej... Dagarna flyter fram i sirapstempo och jag söker efter nytt arbete. Semestern har rensat mitt huvud (och min lilla svarta bok där jag hittade flera inlägg som har publicerats först på senare tid). Jag är absolut säker på att det nu är dags att byta arbetsuppgifter. Jag vet redan att den dagen jag slutar, så kommer jag att sakna mina underbara arbetskamrater. Samtidigt är jag totalt övertygad om att detta är rätt val för mig!

Energitjuvar

Jag kan oftast hantera stora bekymmer och svåra människor i mitt jobb. Det är en del av mitt jobb och det är både utmanande och svårt att möta dessa människor. Utmaningen ger mig energi!

Om jag däremot möter en kollega som uppför sig mer som någon av de svåra människor jag möter än som en kompetent och proffsig kollega, är den kollegan en energitjuv! Någonstans i cyberrymden hittade jag information om begreppet "energitjuv", vilket gör situationen mentalt hanterbar och jag får tillbaka min egen energi! Tack!!

Arbetslust?

Lust att arbeta, har jag det? Just nu känner jag mig som en ballong som någon har blåst upp - vacker, fylld, glänsande... Någon glömde bort att knyta ballongen och släppte taget om den. Nu snurrar jag omkring för att sedan landa, ensam och utmattad i en ledsen hög.

Stora ord

Rutiner? Tråkigt? Nödvändigt? Byråkrat? Myndighet? Makt?

Rutiner - Ja de är nödvändiga i detta jobb. De blir tråkiga när de slentrianmässigt görs på rutin...

Myndighet - Ja vi är en myndighet och vi har makt. Byråkrat är  däremot en definitionsfråga. Jag vill inte se mig som en byråkrat... hellre ser jag  mig som en lyssnande och aktiv socialarbetare!

Tankar och tankar om lycka

Min lilla svarta... Ja det är så jag kallar den! Min lilla svarta anteckningsbok har fyllts på med mer tankar om mig och om mitt jobb. Tyvärr har alla tankarna fastnat i min lilla svarta länge, alldeles för länge.

För ett tag sedan upplevde jag total lycka i jobbet. Det var lycka över att en människa hade tänkt om, vilket för mig var totalt oväntat. Ni kanske undrar hur lycka kan uppfattas utifrån att någon har tänkt om? I detta fall handlar det om att min bedömning av situationen visade sig stämma! Denna människa önskade först ingen kontakt med oss, men valde senare på eget initiativ (och inte p.g.a. press från någon) att ta kontakt med oss. Min uppfattning är att det tydliga och lyhörda bemötande människan fick, var avgörande för en fortsatt kontakt. Nu är min förhoppning att vi tillsammans kan jobba mot samma mål.

Stress

Stress... mitt jobb innebär tyvärr ofta stress... Hantera stress är inte alls enkelt, men det varierar stort mellan personer och ibland varierar det från dag till dag eller beroende på dagsform. Jag tillhör de som har arbetat länge som myndighetsperson och ibland frågar jag mig själv varför jag fortsätter med detta...? Stressen finns där mer eller mindre hela tiden, den är påfrestande både för kropp och själ! Samtidigt finns det en spänning och attraktion i detta jobb, det är en utmaning att hitta kärnan i olika bekymmer och sedan motivera in stöd och hjälp.

Stressen i detta jobb handlar både om arbetsbelastning och frustrationen i att inte kunna nå fram med "rätt" eller tillräcklig hjälp. En annan sida av stressen är andras syn på detta jobb. Det händer att vi används som "slasktratt" eller att andra beställer och säger till oss vad vi ska göra. (Vi gör ändå våra egna bedömningar och arbetar med socialt stöd och hjälp.)

En annan sida av stressen är hemsituationen. Hur vi mår privat påverkar naturligtvis vad vi (precis som alla andra) presterar på arbetet. För att fixa detta jobb behöver man ha en stabil och lycklig situation privat. Frågan är om det är någon som alltid har det? Nej, så klart ingen alltid har det så perfekt, men oberoende av vår dagsform måste vi tillåtas att ha utrymme att inte alltid prestera på topp...

Min egen stressnivå kanske ni är nyfikna på? Jag har dåligt samvete för många saker som inte är klara, samtidigt som jag metodiskt försöker arbeta klart med en sak åt gången. Min inställning till stressen varierar. Just nu är jag inne i en fas av uppgivenhet. Jag är uppgiven för att detta dilemma med stress upprepas på varje arbetsplats jag har varit på! (Nu kanske någon tänker att just jag är extra stresskänslig, men nej... det är jag inte. Jag har sett många kollegor sjukskriva sig pga stress och än så länge står jag på benen! Jag är ej heller ny på denna arbetsplats och jag trivs riktigt bra både med chef och övriga kollegor...)

Just nu: håller koll på andra arbeten, socialt arbete javisst, men inte myndighetsutövning!

TANKAR

Många av oss får frågor om hur vi orkar med att jobba med detta. Många frågar också om tankarna på jobbet, efter jobbtid...

Vad svarar man på det???
Jag svarar att många av oss orkar jobba med det för att vi får något tillbaka. Alla dagar är inte elände, utan vi får äran att få höra personers livsberättelser och vi får uppleva när människor förändras och finner vägar för att må bättre!

Däremot kan svaret variera stort på hur mycket jobb vi tar med oss hem, i tanken... Visst tar många av oss med jobbet hem. Hur mycket och hur ofta vi tar med oss, varierar både mellan individer och beroende på vilka människor och bekymmer vi för dagen möts av. För egen del kan jag svara att det mesta av jobbet, lämnar jag kvar på jobbet! Det är min strategi för att orka, men även jag har dagar/perioder då tankarna följer efter mig hem och vägrar släppa taget...

Hej!
Välkommen till min blogg! Detta är en blogg som kommer att användas när jag har tankar på och reflektioner om socialtjänsten. Ni som är nyfikna på mig, kan hitta mer info genom att klicka på rubriken "om mig".

Media speglar många gånger det sociala arbetet med utgångspunkt från att socialtjänsten har gjort "fel". Det ges ofta en bild av att socialtjänsten ger individer för lite eller fel sorts stöd och hjälp och ibland kan man läsa att de insatser som har gjorts har varit för stora ingripanden i människors liv. Visst händer det inom socialtjänsten att det begås fel, precis som inom alla yrken. Däremot är det min bestämda uppfattning att socialtjänsten bedriver ett stort individuellt förändringsarbete. Människor mår många gånger bättre och finner egna verktyg genom de stöd och insatser som de får hos socialtjänsten.