Detta inlägg skrev jag efter en långweekend tidigare i somras, men ämnet är fortfarande lika aktuellt...
"Tänk vad en långhelg kan göra... Tänk vilket lugn som infinner sig i själen, när stressen frikopplas från mig för en stund. Tankar och känsor frigörs och spänningarna släpper."
Nu när semestern är slut, är detta något jag ska påminna mig själv om. Semestern har gjort mig gott, jag känner mig hel igen. Min förhoppning inför hösten är att jag nu har ett övertag över stressen som jag ska försöka hålla kvar.
Höstens kom ihåg: Mitt långsiktiga mål är fortfarande ett annat arbete.
söndag 14 augusti 2011
onsdag 15 juni 2011
Kanske
Kanske jobbar jag hos dig, eller så påminner jag dig om någon. Kanske är det mig du möter när du söker hjälp. Kanske bemöter jag dig och lyssnar på dig... Jag hoppas det. Kanske ser du hur stressad och sliten jag är. Kanske orkar jag inte möta dig där du är. Jag hoppas att det aldrig är så, men jag är rädd för att det kanske kan bli så.
Kanske...
Kanske...
Längesedan sist...
I stressens spår görs osynliga avtryck av frånvaro. Tiden springer ifrån mig och sakta avtar mina krafter. Jag famlar i mörkret efter nödbromsen, jag vill stanna stressens framsteg, stanna upp och andas.
Idag är en dag som gett mig luft, men även oro. Stressen satte sig i magen och tvingade mig att vara stilla och vila.
(antecknat 110602)
Idag är en dag som gett mig luft, men även oro. Stressen satte sig i magen och tvingade mig att vara stilla och vila.
(antecknat 110602)
Stressymtomen ökar
Publicerar först nu ett gammalt inlägg, skriver 110317, men ack så aktuellt!
Min motivation och arbetslust har successivt avtagit. I takt med mindre och mindre arbetsglädje, har mina stressymtom ökat. Tyvärr är jag inte ensam om det, fler och fler har påtagliga symtom som inte kan kopplas till något annat än stress. Det är med sorg i hjärtat som jag konstaterar att mitt ansvarsfulla och viktiga jobb nu känns som ett evigt ekorrhjul där jag inte ser något slut.
Det blir ytterligare en belastning när chefen säger att antalet utredningar den senaste månaden har sjunkit... SJUNKIT?! Min känsla är att arbetstiden inte alls räcker till, att vi alla sliter och kämpar för att hinna med. Även om min chef vill att vi ska förstå att trycket kommer att minska, så går inte chefens bild ihop med min. Jag vet allt som jag och de andra har kvar att göra innan vi kanske får uppleva känslan av mindre tryck. Om vi snart får in fler anmälningar, ja då kommer vi inte att uppleva känslan av mindre arbetsbelastning.
Pessimist eller inte? Detta är min verklighet...
Min motivation och arbetslust har successivt avtagit. I takt med mindre och mindre arbetsglädje, har mina stressymtom ökat. Tyvärr är jag inte ensam om det, fler och fler har påtagliga symtom som inte kan kopplas till något annat än stress. Det är med sorg i hjärtat som jag konstaterar att mitt ansvarsfulla och viktiga jobb nu känns som ett evigt ekorrhjul där jag inte ser något slut.
Det blir ytterligare en belastning när chefen säger att antalet utredningar den senaste månaden har sjunkit... SJUNKIT?! Min känsla är att arbetstiden inte alls räcker till, att vi alla sliter och kämpar för att hinna med. Även om min chef vill att vi ska förstå att trycket kommer att minska, så går inte chefens bild ihop med min. Jag vet allt som jag och de andra har kvar att göra innan vi kanske får uppleva känslan av mindre tryck. Om vi snart får in fler anmälningar, ja då kommer vi inte att uppleva känslan av mindre arbetsbelastning.
Pessimist eller inte? Detta är min verklighet...
lördag 29 januari 2011
Ute ur dimman
Mitt jobb påverkar mig ibland mer än vad jag tror. Det finns perioder då det är särskilt svårt och krävande arbete i vissa ärenden. När jag är mitt upp i det, så jobbar jag bara på så gott jag kan. När situationen förändrar sig, så får jag tid att reflektera över vad som egentligen har hänt och det är då jag inser hur enormt påfrestande vissa saker kan vara...
Jag har nyss kommit ut ur dimman och det är med ro i själen som jag blickar tillbaka! Nu vet jag att allt jag hoppades på, nu äntligen har blivit så. Det är dagar som denna jag älskar mitt jobb och samtidigt inser hur svårt det är att famla runt i dimman innan man hittar vägen ut...
Jag har nyss kommit ut ur dimman och det är med ro i själen som jag blickar tillbaka! Nu vet jag att allt jag hoppades på, nu äntligen har blivit så. Det är dagar som denna jag älskar mitt jobb och samtidigt inser hur svårt det är att famla runt i dimman innan man hittar vägen ut...
onsdag 19 januari 2011
Nytt år, ny energi?
Efter julefriden har jag nu återhämtat mig. Det är nytt år och jag har tagit nya tag! Jag ska nå mitt mål och byta arbete, för att göra något som förhoppningsvis är mindre stressande.
Det är konstigt det här med stress. När jag tidigare var oerhört stressad, hade jag successivt allt mindre kraft och energi, vilket påverkade min förmåga att ta tag i min situation. Nu när jag har varvat ned kom först besvikelsen över att inte få DET arbetet, men när kraften kom tillbaka blev jag allt mer beslutsam över att fortsätta mitt sökande. Nu försöker jag intala mig själv att inte bli allt för stressad, för då riskerar jag att förlora min nyvunna kraft i att söka nytt arbete...
Det är konstigt det här med stress. När jag tidigare var oerhört stressad, hade jag successivt allt mindre kraft och energi, vilket påverkade min förmåga att ta tag i min situation. Nu när jag har varvat ned kom först besvikelsen över att inte få DET arbetet, men när kraften kom tillbaka blev jag allt mer beslutsam över att fortsätta mitt sökande. Nu försöker jag intala mig själv att inte bli allt för stressad, för då riskerar jag att förlora min nyvunna kraft i att söka nytt arbete...
Julefrid, eller?
Lugnet sänker sig sakta och julhelgen är förbi. Lugnet från min mobiltelefon sänkte sig också allt mer under december. Telefonsamtalet om DET arbetet infann sig aldrig. Kvar finns jag och jag känner mig som ett litet barn som har blivit snuvad på konfekten - lite lurad och besviken... "Tomtejobbet" gick till någon annan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)