Kanske

Kanske jobbar jag hos dig, eller så påminner jag dig om någon. Kanske är det mig du möter när du söker hjälp. Kanske bemöter jag dig och lyssnar på dig... Jag hoppas det. Kanske ser du hur stressad och sliten jag är. Kanske orkar jag inte möta dig där du är. Jag hoppas att det aldrig är så, men jag är rädd för att det kanske kan bli så.

Kanske...

Längesedan sist...

I stressens spår görs osynliga avtryck av frånvaro. Tiden springer ifrån mig och sakta avtar mina krafter. Jag famlar i mörkret efter nödbromsen, jag vill stanna stressens framsteg, stanna upp och andas.

Idag är en dag som gett mig luft, men även oro. Stressen satte sig i magen och tvingade mig att vara stilla och vila.

(antecknat 110602)

Stressymtomen ökar

Publicerar först nu ett gammalt inlägg, skriver 110317, men ack så aktuellt!

Min motivation och arbetslust har successivt avtagit. I takt med mindre och mindre arbetsglädje, har mina stressymtom ökat. Tyvärr är jag inte ensam om det, fler och fler har påtagliga symtom som inte kan kopplas till något annat än stress. Det är med sorg i hjärtat som jag konstaterar att mitt ansvarsfulla och viktiga jobb nu känns som ett evigt ekorrhjul där jag inte ser något slut.

Det blir ytterligare en belastning när chefen säger att antalet utredningar den senaste månaden har sjunkit... SJUNKIT?! Min känsla är att arbetstiden inte alls räcker till, att vi alla sliter och kämpar för att hinna med. Även om min chef vill att vi ska förstå att trycket kommer att minska, så går inte chefens bild ihop med min. Jag vet allt som jag och de andra har kvar att göra innan vi kanske får uppleva känslan av mindre tryck. Om vi snart får in fler anmälningar, ja då kommer vi inte att uppleva känslan av mindre arbetsbelastning.

Pessimist eller inte? Detta är min verklighet...