Barnens rättigheter

I mitt arbete pratar vi ofta om barnens delaktighet och om barnkonventionens betydelse för det jobb vi gör. Jag är ofta stolt över min arbetsplats, då vi försöker synliggöra de barn vi möter och vi finns där för att lyssna på dem.

Det är samtidigt med sorg i hjärtat jag nyligen åkte hem från mitt arbete. Min arbetsplats har inte kunnat vara till hjälp, i ett utsatt läge, när det är kris... Jag har den senaste tiden upplevt stora brister i rättsväsendet, både i Sverige och i andra länder. Barns röst har inte blivit hörda och det sociala skyddsnätet har saknats.

En återkommande tanke är varför inte barn får ett ombud i rättsliga sammanhang som handlar om dem (förutom när det är fråga om LVU)? Hur kan barnens röst förstärkas och bli hörda? Det är hög tid att börja agera och finna strategier för hur FN:s barnkonvention ska genomsyra alla verksamheter som  kommer i kontakt med barn!

Nytt år, nya tider?

Hej bloggen, längesedan sist... !

Det är nytt år och jag hoppas på nya tider! Jag hoppas att det sociala arbetet får högre status och att media kan ge en bild från andra sidan skrivbordet; en bild av oss socialarbetare utifrån vår vardag. Jag förstår samtidigt hur svårt det kan vara att skildra den verklighet vi jobbar i, utan att känslig information om de människor vi träffar blir offentlig. Det arbete vi gör är så oerhört omväxlande och många gånger ställs vi inför nya och oväntade händelser. Vi möter människor på väg genom livet och vi får följa deras väg på förändringens stig...

Semestertankar

Detta inlägg skrev jag efter en långweekend tidigare i somras, men ämnet är fortfarande lika aktuellt...

"Tänk vad en långhelg kan göra... Tänk vilket lugn som infinner sig i själen, när stressen frikopplas från mig för en stund. Tankar och känsor frigörs och spänningarna släpper."

Nu när semestern är slut, är detta något jag ska påminna mig själv om. Semestern har gjort mig gott, jag känner mig hel igen.  Min förhoppning inför hösten är att jag nu har ett övertag över stressen som jag ska försöka hålla kvar.

Höstens kom ihåg: Mitt långsiktiga mål är fortfarande ett annat arbete.

Kanske

Kanske jobbar jag hos dig, eller så påminner jag dig om någon. Kanske är det mig du möter när du söker hjälp. Kanske bemöter jag dig och lyssnar på dig... Jag hoppas det. Kanske ser du hur stressad och sliten jag är. Kanske orkar jag inte möta dig där du är. Jag hoppas att det aldrig är så, men jag är rädd för att det kanske kan bli så.

Kanske...

Längesedan sist...

I stressens spår görs osynliga avtryck av frånvaro. Tiden springer ifrån mig och sakta avtar mina krafter. Jag famlar i mörkret efter nödbromsen, jag vill stanna stressens framsteg, stanna upp och andas.

Idag är en dag som gett mig luft, men även oro. Stressen satte sig i magen och tvingade mig att vara stilla och vila.

(antecknat 110602)

Stressymtomen ökar

Publicerar först nu ett gammalt inlägg, skriver 110317, men ack så aktuellt!

Min motivation och arbetslust har successivt avtagit. I takt med mindre och mindre arbetsglädje, har mina stressymtom ökat. Tyvärr är jag inte ensam om det, fler och fler har påtagliga symtom som inte kan kopplas till något annat än stress. Det är med sorg i hjärtat som jag konstaterar att mitt ansvarsfulla och viktiga jobb nu känns som ett evigt ekorrhjul där jag inte ser något slut.

Det blir ytterligare en belastning när chefen säger att antalet utredningar den senaste månaden har sjunkit... SJUNKIT?! Min känsla är att arbetstiden inte alls räcker till, att vi alla sliter och kämpar för att hinna med. Även om min chef vill att vi ska förstå att trycket kommer att minska, så går inte chefens bild ihop med min. Jag vet allt som jag och de andra har kvar att göra innan vi kanske får uppleva känslan av mindre tryck. Om vi snart får in fler anmälningar, ja då kommer vi inte att uppleva känslan av mindre arbetsbelastning.

Pessimist eller inte? Detta är min verklighet...

Ute ur dimman

Mitt jobb påverkar mig ibland mer än vad jag tror. Det finns perioder då det är särskilt svårt och krävande arbete i vissa ärenden. När jag är mitt upp i det, så jobbar jag bara på så gott jag kan. När situationen förändrar sig, så får jag tid att reflektera över vad som egentligen har hänt och det är då jag inser hur enormt påfrestande vissa saker kan vara...

Jag har nyss kommit ut ur dimman och det är med ro i själen som jag blickar tillbaka! Nu vet jag att allt jag hoppades på, nu äntligen har blivit så. Det är dagar som denna jag älskar mitt jobb och samtidigt inser hur svårt det är att famla runt i dimman innan man hittar vägen ut...